HJÄLPTJÄNSTER

MENY

Lena och Eva står och pratar.

Lena och Eva vid Idefjordens strand. Foto: Karin Björk

Välkommen till Krokstrand!

“Det finns så många sätt saker kan bli bra på.”

Lena Arulf och dottern Elin Arulf, boende i bygden, välkomnar en solig dag i slutet av november. Idefjorden ligger stilla, solen sköljer över Norge som ligger på andra sidan vattnet. Lena och Elin pratar med varandra om skillnaden mellan deras generationer.
– Ni har så bråttom! Allt ska vara färdigt så fort, säger Lena och skakar skeptiskt på huvudet. Saker och ting måste få ta sin tid. Jag har bott här i mer än 30 år och är fortfarande inte färdig. Jag tycker man ska skynda långsamt!

Elin håller med sin mor men säger också att saker och ting förändras, både normer och krav är annorlunda än det var på 1980-talet.
– Vi älskar att bo här, men vill samtidigt ha det bekvämt. När ni flyttade hit var ni glada att kunna köpa ett eget hus. Att det inte fanns värme och vatten var mindre viktigt för er. Men det är nog viktigt för de flesta idag.

I ett gult hus, omgärdat av frostklädda odlingslådor, växthus och fruktträd
bor Lena med sin man. Utanför pickar några hönor i den frusna jorden. Hon bjuder in till husets värme. Spisen knastrar hemtrevligt. Lena berättar om Krokstrand som en barnvänlig plats.
– Krokstrand är ett toppenställe för barn att växa upp i. Det är lugnt och avslappnat, en välkomnande plats där alla känner varandra.

När jag flyttade hit, bestämde jag mig för att mina barn skulle få se ut som dom vill i håret och få vissla så mycket de ville. Det fick nämligen inte jag när jag var liten. Elin tar oss ut för att låta oss hälsa på de får som betar bakom huset. På frågan om det är andra normer i Krokstrand än på andra platser svarar hon:

– Man behöver inte alltid göra som alla andra. Det finns så många sätt saker kan bli bra på. 

En spännande historia

Krokstrands historia tåls att tala om. Från att bestå av ett par ensamma gårdar till att på bara några år förvandlas till ett sprudlande samhälle. Runt sekelskiftet 1900 huserade och närde bygden mer än 1000 personer. Här rådde under en tid något som kan liknas med en riktig “guldfeber”, men här bröts aldrig något guld, utan granit, massor av granit.

Flanerar du i Buenos Aires är det möjligt att det är sten från Krokstrand du flanerar på. Med spottade nävar och uppkavlade ärmar bröts här, med hammare och kil, ofantliga mängder gatsten som gick på export via kajen i Idefjorden, vidare ut i Sverige och världen. Mellan odlingar, granitblock och trångbodda trähus sprang i början av förra seklet barn vars enda värld var Stenhuggarens, det var långt till
storstaden och deras framtid låg vid stenbrotten.

Avskildheten till trots var Krokstrand en enklav där man sällan behövde lämna invanda stigar, det mesta som behövdes fanns i bygden. Dock fanns det undantag, vi kan läsa exempel i Uno Karlssons bok “Skärvor från en stenhuggarepok”:

"År 1909 på hösten började min konfirmationsundervisning som varade till midsommar 1910. Den förrättades i Skee kyrka två mil från Krokstrand, två till tre dagar i veckan i ur och skur på skogsvägar, några andra vägar fanns inte.”

Ett ständigt behov av arbetare till det sprudlande samhället gjorde att befolkningen ökade markant. Ordning krävdes och beslut togs om att upprätta Bohusläns första folkets hus, som
än idag är ett kännetecken för platsen. Folkets hus blev och är en samlingslokal för både folk och organisation i bygden.

Sten fortsattes att huggas i med- och motgång långt in på 1900-talet, men bakom knuten vilade en innovation som skulle komma att konkurrera med den vackra graniten.

Idag rör vi oss snabbt mellan kommunens olika delar, på plana och asfalterade vägar, samma sorts asfalt som i mitten av 1900-talet var spiken i kistan för den “gatstensboom” som närde Krokstrand. Asfalten konkurrerade ut gatstenen och 1977 får kil och hammare läggas ned för gott. Gård och hus lämnades, hemmets härdar släcktes, de flesta av de som inte redan flyttat packade sina ägodelar och drog vidare.

Nya familjer

Men i slutet 1970-talet och vidare in i 80-talet kom från olika delar av landet nya familjer. De var inte ute efter sten, utan sökte något annat som Krokstrand hade – frihet, möjligheter och
naturnära hus till salu.

Bakom en gammal telefonkiosk vid en röd uthuslänga står muraren Pontus Sjöström och plockar ur sin bil. Han bjuder in till en kopp kaffe för att berätta mer om sig själv och bygden. Innanför dörren i den gamla längan döljer sig ett välrenoverat och ombonat rum. Han berättar att här brukar vi i Krokstrand samlas på fredagarna för att ha “after work”.
– I Krokstrand är vi bra på att ordna fest, konstaterar Pontus. Vi drev framgångsrikt, genom hårt ideellt arbete och god sammanhållning Krokstrandsfestivalen under många år. Det var riktigt roligt och uppskattat! Folk kom från hela Sverige. Idag går våra resurser främst till att driva och underhålla vårt “folkets hus” som är bygdens nav. Där samlas vi för att diskutera, se på bio och ha trevligt.

Pontus som flyttade hit 1989 saknar inget.
– Krokstrand har ett stort hjärta och välkomnar alla! För att ha en levande plats “vid vägs ände” krävs det ett visst mått av öppenhet. Vi är en härlig blandning av människor här ute som är bra på olika saker, det försöker vi ta vara på! Vi hjälper varandra och engagerar oss för bygden. 

A million dollar life

Vi stiger in i ett ombonat kök fyllt av saker och minnen, vid spisen står Colin Wheatley. I stekpannan bräseras kärleksfullt några lammkotletter. Colin slår ut armarna och berättar att han
lever “a million dollar life” och beskriver Krokstrand i början av 80-talet som en plats för möjligheter.

– Många gårdar stod tomma och kunde köpas för en billig peng. I husen hängde ofta porträtt på kungen stolt kvar på väggen och dörren stod öppen, husen var av olika anledningar lämnade till sitt öde. Vi var många som flyttade hit, kanske sökte vi en plats där fokus låg på att leva, inte på att skynda. Colin är idag pensionär med många järn i elden. Nyss hemkommen från Normandie där han tittat på ostronodlingar.

– Livet i Krokstrand när vi flyttade kantades av god sammanhållning och en stark entreprenörsanda vävde folket samman. Problemen vi hade här ute var ofta gemensamma, vi fick lösa dem tillsammans.

Colin har många berättelser i bakfickan, det är lätt att dröja sig kvar vid hans matbord. Samtalsämnena studsar mellan politik, hans äventyr som journalist och fiskare, men även om teatrar som arrangerades i skogarna runt Krokstrand
och deras välbesökta lönnkrog som fanns här i bygden. 

Vilket äventyr!

Krokstrand har likt många platser i vår kommun en vacker natur och en stark gemenskap. Men det är en speciell känsla som ingjuts när man rör sig bland de gamla stenhuggarkåkarna. Som besökare på platsen finns mycket att se och det är lätt att börja fantisera om svunna tider med dess rika palett av historiska berättelser om strävan och stolthet. Krokstrand har ingen
sminkad fasad utan bjuder på rester av rostande maskiner och huggen sten som ärligt påminner om stenhuggarsamhällets storhetstid.

En sak är dock säker, kärleken till det lilla samhället vid Idefjorden är stor, det är en levande bygd där en stark sammanhållning knyts samman av Folkets hus.

Tack Krokstrand – välkomnande, stolt, färgstarkt och kanske inte alltid “by the book”.

Rubrik

Text

Hittar du vad du letar efter?

Tipsa EN VÄN

My Page

SENAST UPPDATERAD: 2019-01-30, Maria Alfredsson

SIDANSVARIG: Hans Friberg