MENYN FINNS LÄNGST NER PÅ SIDAN

GENVÄGAR

Kultur

MENY

Emilie från Strömstad – främsta författaren i sin tid

Är du i Strömstad går du bokstavligen i en av Sveriges främsta författares fotspår, eller för den delen, seglar du kanske i hennes kölvatten. Hon heter Emilie Flygare Carlén (1807–1892) och kallas också för vårt lands första deckardrottning.

Du möter henne framför kulturhuset Skagerack. Där står hon så kavat, huggen i sten av skulptören Carl Fagerbergs (1878–1948). Var det hans sätt att berätta att hon i levande livet blev starkare än självaste graniten?

Fjortonde barnet till köpmannen och sjökaptenen Rutger Smith (1751–1830) och hans hustru Margaretha född Stiegler (1762–1850), söt som socker och pappas lilla ”dansedocka” fick göra som hon ville, det vill säga hållas nere vid sjön bland sjöbussarna utmed bryggorna och magasinen nedanför hemmet på Carlsgatan. Bland hisnande historier från de sju världshaven trivdes Emilie, inte bland veckband och grytor. ”Sådant lär hon sig väl när hon måste”, suckade en förståndig mor.

Skepparen Emilie med sin kapten (Anna Guldkula och Mikael Karlsson)


En skeppare i kjol

Kanske var det bekräftelsen från kärleksfulla föräldrar som ledde henne in på så osannolika banor. Vid 15 års ålder seglade hon utmed den bohuslänska kusten som en skeppare i kjol. Bara det helt otänkbart för en ung kvinna under 1800-talet. Men hon sprängde fler gränser. I närmare hundra år blev hon Sveriges mest lästa, bäst betalda och internationellt mest spridda författare.

Men det dröjde med skrivandet. I sina tidiga memoarer, Skuggspel, berättar hon om hur hon hatade ”grammatiskan”, och trots beslutsamheten att bli köpman, som far, kom det där med giftermål emellan. Hon var tjugo och hade hört att det var målsnöret för den som ville undvika en ungmös öde. Mannen hette Axel Flygare och han fick en tjänst som provinsialläkare i Småland. Mörkaste Småland, och du milde vad hon längtade hem.


Passion och sorg

Tänk om hon vetat vad som väntade. En skjuts hem utmed ”de longsammaste vägarne” som änka och med bara två av de fyra barnen. Tuberkulosen hade tagit dem alla, och snart tog den också lilla Mimmi. I djupaste sorg fann hon ändå kärleken, passionen, i den unge juristen Jakob Dahlin. För en tid, ett år, sen dog även han och kvar blev Emilie med sonen Edvard och ett ofött barn, Rosa, som sen lämnades bort. Emilie överlevde alla sina barn.

Hon skriver så inlevelsefullt om kärleken och passionen, förlusten och sorgen, skrev kritiker om denna oväntade bästsäljare som anlänt till huvudstaden från landet och lika oväntat gift sig med den unge Johan Gabriel Carlén. Till en början skrev hon nämligen, som de flesta av dåtidens kvinnliga författare, endast om relationer och om kvinnors roll i en tid när lagstiftningen gav männen all makt såväl i samhället som i familjen.

Så en dag fick hon ett brev från sin bror Edvard. ”Skriv om den grufva du har i dina skärgårdsminnen. Om den barndom och lärdom du fick, så olik flickors i allmänhet. Tänk vad får käre fader hade glatt sig, om han levat”.

MÄN TILL HAVS OCH STARKA KVINNOR

Det blev Rosen på Tistelön (1842), en av världens första kriminalromaner som redan två år senare var översatt till 17 språk, filmatiserad fyra gånger och långt in på 1950-talet en av de mest förekommande böckerna i svenska hem. Vid sidan av Bibeln och Jack London.

Både ”västkustromanerna” om köpmanshusen, seglatserna, smuggelfärderna och de allt djärvare kvinnoskildringarna spreds över världen, jämförda med internationella höjdare som Charles Dickens, Alexander Dumas och Georg Sand. Köpmansdotter som hon var såg Emilie till att få bra betalt, pengar som bland annat gick till en stiftelse för ”fattiga fiskarefamiljer” i Strömstad.

Det var ju från dem hon fått berättelserna om livet till havs och om styrkan hos de kvinnor som hemma i hamnarna fick ta hand om allt.

Lyckan vänder, spelad av Camilla Hedin

TIDSAXEL

Emilie Flygare Carlén (1807–1892), född Smith, Strömstad

Rutger Smith (1751–1830), köpman och sjökapten, Emilies far

Margaretha Smith (1762–1850), född Stiegler, Emilies mor

1827 – Emilie flyttar till Ljungby, Småland som nygift med Axel Flygare, provinsialläkare

1833 – Emilie flyttar hem som änka sedan mannen och två av de fyra barnen dött i tuberkulos

1834 – Emilie trolovas med Jacob Reihold Dahlin (1800–1835)

1835 – Jacob Reinhold Dahlin avlider (men det finns de som misstänker att han kanske for till Amerika).

1836 – Emilie föder deras barn, Rosa Carlén, född Catharina Rosaura Reinberg, i Dalsland

1838 – Emilie lockas till Stockholm av sin förläggare N.H. Thomson. Hennes första roman, Waldemar Klein, utkommer.

1862 – Emilie får Svenska akademins guldmedalj

1892 – Emilie jordfästs i Hedvig Eleonoras kyrka, där sonen Edvard Flygare ligger begravd, och begravs på Norra kyrkogården, Stockholm. Hennes föräldrar ligger begravda på Strömstads gamla kyrkogård.

Författarinnan med maken J.G. Carlén, spelade av Camilla Hedin och Daniel Olsson, båda från Strömstad.

LITTERATUR

Vi rekommenderar:

Västkustromaner:
Rosen på Tistelön, 1842
Pål Värning, en skärgårdsynglings äventyr, 1844
Enslingen på Johannisskäret, 1846
Ett köpmanshus i skärgården, 1860

Relationsromaner:
Ett år, 1846
Enn natt vid Bullar-sjön, 1847
En nyckfull qvinna, 1847–48
Ett rykte, 1850

Emilie bränner allt hon skrivit, spelad av Pia Wedin

SIDANSVARIG: Tove Meyer — SENAST UPPDATERAD: 2019-05-15 av Tove Meyer