HJÄLPTJÄNSTER

MENY

Foto: Karin Björk

Att längta - Banktjänstemannen och sjökaptenen

“Visst är han borta länge, men när han är hemma så är han verkligen hemma.“

Castor som är tre år har klämt fingret och tröstas av både mamma och pappa. Hans lillebror Calvin ligger på golvet och lägger pussel, kaffet är färdigt att serveras. Om tolv timmar ska pappa Björn åka – han har varit hemma länge, men nu ska han vara borta lika länge. Allt är som vanligt hemma i familjens vita villa. Vi har egentligen inget ovanligt liv berättar Jolin Nilsson, det är många
som lever ifrån varandra regelbundet i Strömstad, men hos oss kanske det är lite längre perioder än hos de flesta.

Jolin är just nu mammaledig, vanligtvis arbetar hon på bank, ett jobb hon trivs med. Björn är sjökapten och arbetar ute på Nordsjön. Det är vad han alltid drömt om. Trots att de bor halva året
ifrån varandra med både land och hav mellan sig har familjen hittat en balans.
– Visst är han borta länge, men när han är hemma så är han verkligen hemma, säger Jolin. Ibland känns det som vi har två olika liv – ett när han är hemma och ett när han är till sjöss.

Björn tar upp mobilen och visar bild på det fartyg han arbetar på. Ett blått skepp vilar tryggt på det öppna havet.
– Mobilen är faktiskt bra till mycket, konstaterar han glatt. Den är ett bra verktyg när man ska hålla kontakt. Vi skickar mycket sms till varandra, jag och barnen kan prata via face time. Nuförtiden kan man vara nära varandra även fast man är långt borta. Jag är delaktig i hur de har det hemma, vi har ständigt pågående dialoger om det ena och det andra.
– När jag kommer hem från sjön är jag ledig länge, jag är i semesterläge, säger Björn och lutar sig tillbaka i pinnstolen vid köksbordet. För Jolin däremot kan det fortfarande vara en vanlig tisdag. Det tar några dagar innan liven synkar. Men det är inte så att jag lägger mig i en solstol – det finns oftast en lååång lista på grejer att göra, Björn skrattar och tittar menande på Jolin. Det är staket som ska byggas, det ska grejas med båten – listan byggs upp successivt medan jag är borta. Han är faktiskt själv delaktig i den listan, en god del av den har skrivits ner ute på Nordsjön. Det är viktigt att planera!
– Jag vill hinna med så mycket som möjligt hemma innan det är dags att dra iväg igen, det kan bli lite stressigt precis innan jag åker – lite som att stänga fritidshuset för säsongen.

Tiden när Björn är borta går fort förklarar Jolin: först ska man varva ner, sedan är det vardag ett tag, därefter börjar förväntningen på Björns hemkomst att byggas upp. Man börjar längta! Så vips så är han här.
– Ja det är härlig känsla att komma hem! Känslan är lite som att vara nykär. När man är borta så får man chans att sakna varandra – att längta. Det är nog bra för förhållanden. De pratar varmt om platsen Strömstad och tycker att det var ett bra beslut att flytta hit. Båda har studerat på annan ort.

Jolin beskriver att när Björn är borta så är det tryggt att vara hemma i Strömstad, här har vi både familj och vänner som man kan luta sig mot – Strömstad tar hand om mig. Det hade nog varit
svårt att få ihop det om vi bott på en plats där vi inte känner någon. Allt vi behöver finns just här och vi var helt överens om att det var i Strömstad familjen skulle bo.

Utanför huset finns ett nybyggt staket med en fin grind, Castor förklarar att staketet är nybyggt och att hans pappa har byggt det. Han menar också att hans pappa kan bygga allt. Jolin pekar på farstubron och säger att imorgon bitti står hon där och vinkar som en sjömanshustru på en klippa. En klassisk vy i Bohusläns historia.
– Nu när det är dags för mig att åka igen så pratar jag med barnen om det under dagen. Vi äter middag tillsammans, “sista måltiden”. Vi tänker inte så mycket på att jag åker tidigt nästa morgon, utan vi försöker ha en vanlig trevlig kväll.

På frågan om vad som serveras som “sista måltid” idag så svarar Jolin skrattande:
– Det blir tyvärr vanliga “rester”.

Rubrik

Text

Hittar du vad du letar efter?

Tipsa EN VÄN

My Page

SENAST UPPDATERAD: 2019-07-05, Maria Alfredsson

SIDANSVARIG: Hans Friberg