På en plats som Strömstad känns den tyska ockupationen av Norge under andra världskriget skrämmande nära. Sveket från landets ledare tvingade människor på flykt. En flykt där flertalet hjältar åsidosatte sin personliga trygghet för ett större syfte.

Vidkun Quisling – prästens son som skickade tusentals personer till döden

Vidkun Quisling var en norsk officier och politiker som föddes 1887 i Telemark i Norge. I skolan var han bäst i klassen och när han ansökte till norska militärakademin 1905 blev han antagen med högst poäng. Quisling belönades av kung Haakon VII efter sitt slutprov där han fick det högsta resultat som uppnåtts på skolan. Hans briljans gav honom en plats i generalstaben, en tjänst som förde honom till Petrograd i Ryssland. Där skickades han på humanitära och diplomatiska uppdrag i andra länder. 1921 samarbetade han med den norska upptäcktsresaren Fridtjof Nansen där de var ansvariga för hjälpinsatserna till svältkatastrofen som tog livet av tiotusentals ukrainare. Tillsammans skickade de rapporter till Norge som spred kunskap om svältkatastrofen som fick hjälpen att strömma in, vilket räddade tusentals liv ​(Christensen, 2024)​.

År 1933 grundades Nasjonal Samlingspartiet av Quisling. Han beundrade den kommunistiska regimen i Ryssland och höll ett föredrag 1919 där han förutspådde att Ryssland skulle bli “ett rike med oändliga möjligheter, ett nytt Amerika” som skulle innebära stora möjligheter för Norge och Skandinavien, men när Stalin tog över makten 1924 blev Quisling besviken. Samma år uttryckte han sin oro för att judarna skulle få mer inflytande i det revolutionära Ryssland. Han blev anklagad av ryska myndigheter för att ha använt diplomatiska kanaler för att ha smugglat ut ryska rubel ur landet, som fick honom att återvända till Norge i vrede. I Norge återvände han till politiken där han från 1931–1933 var försvarsminister i regeringen som var ledd av bondepartiet. Med regeringsposten kunde han nu främja sina extremistiska idéer. Bara några månader senare strejkade arbetare från Menstad i Telemark mot lönesänkningarna som ägde rum i Norge och västvärlden. Quisling beordrade då att armén skulle sättas in för att lugna situationen. Han använde denna situation för att visa sig handlingskraftig och beslutsam men också för att sprida skräck för en kommunistisk revolution i Norge. Quisling använde sin ställning för att anklaga medlemmar av arbeiderpartiet och kommunistpartiet för att vara ”fiender till folk och land” samt att han fick en av kaptenerna i den norska flottan, Olaf Kullman, avskedad för ett samröre med fredsrörelsen. Människor strömmade in för att höra Quisling tala, vilket skapade en popularitet som han använde sig av för att attackera och underminera regeringen som sedan kollapsade i februari 1933. Quisling erbjöd sig som en enande landsfader där han tog titeln ”Føreren” och anammade idéer och retorik från Nazityskland med Hitler i styret. 1938 gjorde han ett uttalande där han sa att roten till allt ont var ”den internationella judendomen, världsdemokratin och världsbolsjevismen”​ (Christensen, 2024)​.

Vidkun Quisling ansåg att judarna var imperialister som utövade främlingsfientlighet i länder där de bodde. Därför ansåg han och andra i nazistiska kretsar att judarna borde fördrivas och skickas till en plats där de kunde upprätta en egen nation. Quisling gav britterna skulden för de internationella spänningar som ägde rum och lät nazisternas högsta ledning få veta i slutet av 1930-talet att tyskarna skulle vara välkomna till Norge i händelse av krig​ (Christensen, 2024)​.

När tyska styrkor anföll Norge den 9 april 1940 kapitulerade inte den norska regeringen som man hade tänkt. Nazisterna bad då Quisling att ta makten i Norge genom en statskupp. Samma kväll förde Quisling ett tal genom norsk radio där han uttalade att regeringen varit för mild mot britterna men den tyska regeringen hade nu ”erbjudit den norska regeringen sin fredliga hjälp, åtföljd av högtidlig försäkran om att respektera vårt nationella oberoende och norskt liv”. Den tyske ambassadören Curt Bräuer åkte nästa dag till Elverum där han på Hitlers vägnar krävde att kung Håkon skulle erkänna Vidkun Quisling som den nya regeringschefen. Kungen vägrade att samarbeta med Quisling och fick backning av regeringen som uppmanade folket att göra motstånd mot ockupationsmakten. Efter två månader kapitulerade Norge som sedan styrdes utav Josef Terboven som var en tysk rikskommissarie. Han förbjöd då alla partier utom Quislings och startade förföljningen av judar och politiska motståndare.

Förföljelsen inleddes under sommaren 1940 där judar började arresteras och deras egendom vandaliseras. Quislings regering bidrog aktivt till att intensifiera förföljningen av norska judar när han den 13 mars 1942 återinförde judeparagrafen som tidigare avskaffats 1851. Denna paragraf förbjöd judar från att resa in i landet. Förföljningen kulminerade i massarresteringar och deportationer under 1942 – 1943. Ungefär 2000 judar bodde i Norge före deportationen. 795 judar deporterades till Auschwitz där endast 25 personer överlevde. 44 000 fackledare, kommunister, motståndsmän och fiender mot ockupationsmakten arresterades under kriget och mer än 7000 av dem dog i fängelser och i läger i andra länder under Tysklands styre. När Tyskland sedan kapitulerade den 8 maj 1945 visste Quisling att det var slut. Han greps och fängslades den 9 maj och hamnade först i en cell på Oslos polisstation och sedan i Akershus fästning. Den 20 augusti 1945, tre månader efter den tyska kapitulationen, ställdes Quisling inför rätta anklagad för att olagligt ha ändrat konstitutionen, ha agerat på fienders vägnar samt mördat en politisk motståndare. Den 10 september kom domen och Quisling dömdes till döden. Den 24 oktober släpptes han ut från sin cell och ställdes mot väggen Akershus kanontorn. Hans sista ord var ”jag har blivit orättvist dömd, och jag dör oskyldig. Jag vet att det norska folket har dömt mig till döden och det enklaste för mig skulle vara att ta mitt eget liv. Men jag kommer låta historien döma mig. Tro mig, om 10 år kommer jag betraktas som den nye S:t Olav” ​(Christensen, 2024)​.

Knut Röd

Knut Röd var polisinspektör mellan åren 1927–1943, samt under åren 1952–1965. Han blev medlem i Nasjonal Samlingen (NS) i januari 1941, ungefär ett år efter att tyskarna invaderade Norge. Röd gick även med i den nya statspolisen och blev ansvarig för Oslo. I september 1943 avgick han från statspolisen och slutade vara medlem i NS. Röd var skyldig till att deportera flera hundratals norska judar. Han arresterades 14 maj 1945 på grund av det han gjorde under sin tid i statspolisen och NS. Röd blev frisläppt 1948 utan några konsekvenser.

Tre argument fördes i Röds försvar. Det första var att han sa att han var en dubbelagent och hjälpte den norska motståndsrörelsen. Andra försvaret han använde var att han inte hade något ansvar då han var tvungen att göra det han gjorde. Röds försvar sa att ifall röd inte gjorde något skulle han antingen ha blivit arresterad eller själv blivit deporterad. Sista argumentet Röds försvar förde var att han gjorde polisarbetet på det bästa sätt han kunde och att han bara var professionell och gjorde det hans jobb krävde av honom. Röd blev frisläppt efter att de bestämt att han gjorde vad han kunde i den position han hamnat i. De förklarar detta genom att säga att Röd var satt i en jobbig position. Röd hävdade att han utförde greppandet på ett humant sätt och att hans involvering hindrade tyskarna från att ta den norska polismyndigheten, vilket kunnat resultera i ännu mer skada. Domstolen godtog också Röds argument om att vara en dubbelagent och att han var tvungen att göra det han gjorde för att inte bli avslöjad. Röds rättegång och frikännande är en av de mest kontroversiella besluten i norsk historia.

https://en.wikipedia.org/wiki/Knut_R%C3%B8d https://dbpedia.org/page/Knut_R%C3%B8d Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

Carl Fredriksens transport

Carl Fredriksens transport var ett kodnamn för en operation under Tysklands ockupation av Norge och deportationen av norska judar. Carl Fredriksen transporten förde cirka 1 000 flyktingar till säkerhet, varav cirka 500 var judar. Det var vanligt för norska judar att fly till Sverige under deportationen för att undvika att bli skickade till koncentrationsläger. De som ansvarade för operationen var trädgårdsmästaren Rolf A. Syversen och Alf Pettersen. Pettersen hade nyligen blivit avskedad från polisen för att ha vägrat stötta Quisling och att göra nazihälsningen inför de tyska trupperna. Alfs fru Gerd var också involverad i operationen samt motståndsmannen Reider Larson. Alf Pettersen fick rollen då han hade erfarenhet av att köra mellan Oslo och den svenska gränsen. Gruppen försökte hjälpa så många som möjligt och tog bara betalt av dem som hade råd att betala de 180 norska kronorna som transporten kostade. Paret Pettersen flydde till Sverige efter att nätverket blivit infiltrerat i januari 1943. Syversen stannade i Norge där han senare blev av avrättad.

https://en.wikipedia.org/wiki/Carl_Fredriksens_Transport Länk till annan webbplats.

Nansenhjelpen

Nansenhjelpen var en norsk humanitär organisation som grundades i februari 1937 av Odd Nansen. Syftet var att ge stöd till de hundratals personer som förlorat sina medborgliga rättigheter vid fredsslutet efter första världskriget. Sedan dess hade de varit utan skydd från någon organisation, som exempelvis Nationernas förbund. Den första uppgiften Nansenhjelpen utförde var ett stort hjälparbete för de statslösa i Österrike. Efter Anschluss den 13 mars 1938 och den tyska invasionen av Tjeckoslovakien den 15 mars 1939 fick organisationen inresetillstånd till Norge. De hjälpte 200 vuxna flyktingar och 60 barn. Nansenhjelpen utförde en hjälpexpedition i Finland under vinterkriget 1939–1940. De fick bidrag från den privata sektorn, från staten och den norska Nobelkommittén. I Norge startades en insamling till de krigshärjade områdena i Norge och i juni samma år anslöt sig Nansenhjälpen till Nasjonalhjelpen. Många av de flyktingar som befann sig i Norge fick hjälp så långt som det var möjligt, där många fick hjälp med att resa till Sverige. Nansens biståndskontor stängdes hösten 1942 av de norska myndigheterna men verksamheten upprätthölls under hela ockupationstiden. Efter 1945 integrerades Nansenhjälpen i European Aid​ (Greve, 2022)​.

Från början bestod organisationen av Tove Filseth, som var deras sekreterare, Sigrid Helliesen Lund, Fredrik Helweg Winsnes och professorerna Georg Morgenstierne och Edgar Schieldrop. Sigrid H. Lund utsågs då till organisationens styrelseledamot och fältarbetare​ (wikipedia, 2023)​.

Innan den tyska ockupationen av Norge jobbade organisationen med att evakuera judiska barn som de samlat i Bratislava, Prag och Brno. När de säkrat utresevisum för barnen samlades de i Berlin för att sedan resa tillsammans med tåg genom Sverige till Norge. Efter att Norge ockuperades den 9 april 1940 kunde organisationen inte genomföra några fler försök att rädda judar från kontinenten, utan fokuset hamnade på att rädda de flyktingar som redan fanns i Norge​ (wikipedia, 2023)​.

Familjen Braude

Familjen Braude var en norskjudisk familj i Norge under 1940-talet som blev utsatt för förintelsen. Detta har det skrivits en bok om, ”Det största brottet”, och gjorts en film av som heter ”Den största förbrytelsen”. I filmen får man se hur familjen går från ett vanligt liv till att drabbas av antisemitismen under den tyska ockupationen. I början av 1900-talet flydde föräldrarna, Benzel Braude och Sara Braude från Litauen på grund av framväxten av antisemitistiska tankar i Litauen. De sökte sig då till Norge, som de tänkte var en fristad, och bosatte sig i huvudstaden Oslo. Där fick de tre söner och en dotter, Isak, Charles, Harry och Helene. Efter Tysklands ockupation av Norge fick familjen känna hur antisemitismen mot judar tog tag i det norska samhället och de förtryckningar som gjordes mot judiska familjer. Många norska judar övervägde då att fly från landet för att få sin frihet tillbaka, men detta tyckte inte alla utan vissa ville stanna kvar i sitt land. Systern Helene Braude valde under den tyska ockupationen att fly till Sverige med hjälp av Nansenhjelpen, en organisation som hjälpte judarna. Hon klarade sig undan förintelsen och överlevde. Senare när deportationerna av de norska judarna började senhösten 1942 deporterades Benzel, Harry, Charles, Isak och Sara Braude till Polen. De deporterades med båten Donau till Stettin där de senare hamnade på ett tåg som tog dem till Auschwitz. Charles hamnade då i ett arbetsläger i Polen och splittrades från resten av familjen som hamnade i koncentrationslägret Auschwitz. Samma kväll som resterande medlemmar i familjen Braude kom till Auschwitz splittrades föräldrarna från sina två söner och fördes till omklädningsrummet där de fick ta av sig sina ägodelar och fördes sedan vidare. De gasades ihjäl första kvällen de kom dit och sönerna Isak och Harry klarade sig några veckor i Auschwitz innan det var deras tur. I arbetslägret klarade sig Charles undan förintelsen. Charles och Helene Braude överlevde kriget medan resten av familjen dog i Auschwitz.